Nya tag

Först och främst vill jag bara ge en jättestor kram till alla er som bryr sig och följer vår resa. Ni anar inte hur mycket era värmande ord gör för en sårad själ. Ni är för underbara!

Som titeln antyder pågår bearbetningen av vårt senaste misslyckade försök. Är tufft just nu och jag gråter om vartannat hela tiden, samtidigt inser jag också i vissa realistiska ögonblick att det är inget att göra åt utan nu är det bara att ta nya tag.
Idag har jag varit hemma från jobb just för att ta nya tag. Där är ju en hel del jobbiga samtal som måste tas vilket jag bestämde mig för att göra idag, men i min ensamhet hemifrån pga plötsliga gråtattacker när känslorna kommer ifatt en.

Vi har beslutat oss för att innan vi går vidare skall jag kolla upp hur det egentligen står till med min endometrios, då det var 1 1/2 år sedan jag checkade det sist så mitt första samtal idag gick till kvinnokliniken/gyn på min ort. Pratade med en sekreterare för att boka en tid och hon upplyste mig om att de hade precis fått en ny kvinnlig läkare som tidigare jobbat på en ivf-klinik så om jag var intresserad av att komma till henne. Lysande tyckte jag, kan ju inte bli bättre då hon vet precis vad som väntar och vad vi står inför! Döm också till min förvåning när hon sedan upplyste mig vad läkaren hette och det visar sig att det är samma läkare som vi mött några gånger på vår ivf-klinik och som även utfört ET på mig, samt de senaste vul vid detta försöket! Detta var ett mycket bra besked och gjorde mig riktigt glad då jag inte känt fullt förtroende för han jag gått hos senast. Samtidigt är det både glada och tråkiga nyheter. Kanon att jag får en riktigt bra läkare på hemmaplan samtidigt som hon då måste precis ha slutat i Malmö och jag inte kommer möta henne där längre.
Detta blev iallafall ett bra samtal, skönt.

Samtal nr två idag gick till ivf-kliniken för att meddela att det inte gick vägen och för att ta en diskussion om hur vi ev kan gå vidare. Jag nämnde min tanke att jag först skall kolla upp endometriosen och det tyckte väl sköterskan lät som en bra plan och så kom vi överens om att jag skall kontakta dem igen nästa vecka efter jag varit där. Vi skall då boka in ett besök med läkaren så får vi diskutera med honom vad som kan göras och inte göras. So far so good...
Sedan diskuterade vi lite möjligheter att tillsätta något extra hormon kring ägglossningen nästa gång vilket kan förbättra kvalitén på äggen. Lät bra det med, men här dök första funderingen upp, varför har ni inte gjort det tidigare??
Fundering nr två kom i samband med att vi diskuterade spraya eller inte spraya i början av samtalet. Detta är inget jag har gjort vid något av våra försök så det var nog inget som krävdes nu heller tyckte hon. Härefter nämnde jag ovanstående att jag först hade tänkt att kolla upp endometriosen varvid hon säger:
-Har du endometrios? Jo, men då är det ju bra och spraya för det dämpar ju de besvären.
Du måste skoja med mig tänkte jag... Hon frågar alltså om jag har endometrios vilket ska/borde ha framgått redan från början när jag blev patient hos dem och dessutom så säger hon att det då hade varit bättre för mig om jag sprayat. Detta är något som skall tas upp med läkaren om där verkligen är någon logik i det och isåfall, varför i hela fridens namn har jag inte gjort det på något av de andra försöken? Hoppas verkligen på att sköterskan enbart var förvirrad och inte läste ordentligt i min journal...
Detta blev alltså ett mindre bra samtal.

Samtal nr tre gick till en mycket god vän som stöttat mig genom alla resorna. Kändes bra detta med, gick igenom en massa fram och tillbaka.

Sedan var det dags för det tuffaste samtal av de alla. Nr fyra till pappa och mamma. Har inte vågat berätta för dem tidigare alltså... Kände tårarna brann innanför ögonlocken redan innan jag slagit telefonnumret. Pratade med min älskade pappa och han var så stöttande och sa sådana fina saker så jag är fortfarande rörd och tårögd när jag tänker på det. Skall tilläggas i min familj har vi aldrig varit direkt öppna med vad vi känner för varandra, inte uttalat det i ord iallafall. Där har trots det alltid funnits kärlek och jag vet att de ställer upp för mig i vått och torrt men det är en känsla som man bara vet att den är där och det är så vi haft det i alla år i vår familj. Men idag kom de, de fina orden som kanske uttalas alltför sällan. Precis i det läget jag behövde dem som mest. Jag grät som om jag var ett litet barn igen och ville bara kunna krama om pappa och krypa upp i hans knä.
Totalt söndergråten efteråt, men ett bra samtal med mycket känslor.

Detta var en del av min dag och bearbetningen, imponerad om ni orkat följa med så här långt. Har varit tufft idag med mycket tårar men samtidigt även kommit till insikt att det snart är dags att försöka släppa detta och gå vidare. Kommer fortfarande komma några tuffa dagar med mycket tårar här framöver det inser jag, men viktigt att försöka komma vidare och försöka hitta tillbaka till livet igen. Det livet som pågår utanför ivf-bubblan ni vet, som jag inte varit delaktig i på sistone... Utan det livet kommer jag nog inte orka gå vidare, utan har insett att det behövs för att få kraft och energi igen.

Jag känner mig svag, men för att klara av sådana här motgångar har jag insett att där måste trots allt finnas en viss styrka gömt inuti oss alla. För hur hade vi annars orkat kämpa vidare gång på gång?