17 juni 2009

Under min bilresa igår kom jag fram till ett beslut. Det var dags att öppna sig för arbetskamraterna trots allt. Drog slutsatsen att man har ändå så mycket annat viktigt att tänka på nu så det finns ingen anledning att gå och må dåligt över övrigt.
Efter bilfärden igår åkte jag hem och ringde jobb. Pratade med E och sa att jag skulle komma in efter lunch och att jag ville prata med dem allihop då.
Sagt och gjort, efter 12.00 satt jag mig i bilen och åkte upp till dem och vi samlades inne i köket. Jag var jättenervös och det kom någon tår då och då och även de såg nervösa ut då de inte visste vad som väntade. Iallafall berättade jag hela historien, hur långt vi hade kommit samt vad som komma skall att jag återigen skulle behöva vara ledig några dagar nästa vecka. Bad också om ursäkt att jag ljugit för dem tidigare och att det är detta jag mår så dåligt över fast det egentligen var roliga nyheter för min del som levererades. Allt gick kanonbra och de var väldigt stöttande och gratulerade. Någon uttryckte även sin lättnad då de befarat att det kunde varit något allvarligt fel på mig. Då kom det en tår igen... Är en skön känsla när folk bryr sig om en, samtidigt som jag då visste att jag tagit rätt beslut.
Den största tveksamheten jag hade att berätta på jobb var att chefen är god vän med T samt att han och hans fru emellanåt ingår i vår bekantskapskrets.
Som sagt vi vill inte att detta skall komma ut förrän graviditeten faktiskt är ett faktum, vilket också poängterades för dem. De förstod och lovade att inte säga något.
En stor sten föll från mitt bröst, allt togs emot bra och äntligen slipper jag ljuga för dem iallafall!