Sunday, bloody sunday...

Det är över. Igen… :-(

Klarade mig inte fram till testdag denna gången heller utan mensen kom med besked här nu i natt. Hade lite småblödningar igår eftermiddag/kväll men hoppades givetvis ändå in i det sista. Tyvärr känner man sin kropp alltför bra i detta läget...
Lärde mig förra gången att man alltid skall ta ett test ändå, och det innebar bara ytterligare ett otrevligt konstaterande, ett ilsket minus som stirrade på mig.

Det gör så ont just nu både fysiskt och psykiskt, och så många frågor som går runt. Varför går det inte? Kommer vi någonsin att lyckas? Hur går vi vidare? Kommer vi gå vidare, eller slutar det här? När är det dags att ge upp och ev inse fakta?
Förhoppningsvis kommer man hitta några svar här de närmsta dagarna men det känns ändå förtvivlat. Jag känner mig skyldig och skäms att berätta för mina närmaste, känner mig så förbannat misslyckad. Gör så ont att se sambon nere och föräldrarna ledsna över att det inte blir barnbarn denna gången heller. Jag vet ju i mitt realistiska tänkande att jag inte ska klandra mig själv, men ni som suttit i samma sits förstår nog ändå vad jag menar att dessa tankar kommer varken man vill eller ej i denna situationen.

Jag grät en liten skvätt igår, idag känner jag mig mest likgiltig och besviken. Man har varit här för många gånger... Men återigen en punkt där jag känner mig själv och det kommer komma inom den närmsta tiden, kanske redan ikväll, där jag bara bryter ihop och gråter. Det kommer, och det får komma.
Sedan får vi se hur lång tid det tar att resa sig och gå vidare denna gång. Men det får också ta den tid det tar, så är det bara men vidare måste man på ett eller annat vis.

Vill avsluta med ett enormt stort tack till alla er som finns där ute för oss och bryr sig. Ni är så fantastiskt fina människor och era kommentarer betyder oerhört mycket för mig. De värmer ett brustet hjärta när det gör som ondast och ger en hoppet åter samt styrkan att kämpa vidare.
Stora kramar, ni är guld värda!