7 år sedan
01 juni 2010
Råd tages tacksamt emot!
Dags att prioritera bloggen lite nu var väldigt länge sedan sist men känner att jag behöver komma ifrån allt annat ett tag och skriva av mig lite. Som jag skrev i föregående inlägg för ungefär hundra år sedan har det hänt en del omkring mig nu.
Kollegan är fortfarande sjukskriven och det innebär att det är mycket övertid just nu. Förra veckan blev det 13 extra timmar och det har fortsatt även denna. Ännu tråkigare är att vi vet inte riktigt när hon är redo att komma tillbaka, blir tidigast i mitten av juli när jag ska på semester men vill det sig illa kommer även min sommarledighet bli lidande och en hel del extra timmar fram tills dess. :-(
Inget snack om saken att jag är i behov av semester och vill inget hellre än att vara ledig just nu men som jag skrivit tidigare är vi ett litet företag där chefen ställer upp mycket för oss, så vill ändå ställa upp för honom också. Men får hålla tummarna på att allt kommer gå bra med kollegan så löser det sig automatiskt. Annars den tiden den sorgen.
Har även lite jobbigt med en gammal god vän. Vi har växt upp tillsammans och kännt varandra sedan barndomen. Hon ingår inte i min umgängeskrets nu pga att hon flyttade till annan ort för några år sedan men vi har fortfarande rätt så tät kontakt. Iallafall har hon öppnat sig om att hon har anorexi/bulimi något vi misstänkt ett tag men nu fått det bekräftat.
Har lite svårigheter att hantera detta då jag inte har någon tidigare erfarenhet av denna lömska sjukdom. Rent logiskt tycker man att hon bör upptäcka problemet när hon ser sig själv i spegeln, men tyvärr är det ju inte så enkelt. Änsålänge har jag försökt att bara vara mig själv och det tror jag trots allt uppskattas och att man inte tycker hon är "äcklig" som hon själv uttryckte det.
Är här någon som kanske har någon erfarenhet av detta och kanske har något något tips på hur man kan stötta en vän som bäst i denna situation? Råd tages tacksamt emot då jag bara vill se henne bli frisk igen.
Nu är det dags för mig att uppdatera mig på ett antal bloggar! Ber om ursäkt att det dröjt men så blir det ibland. Bättre sent än aldrig...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Tack för dina värmande och stöttande ord! :-)
Har tyvärr inga råd att ge ang ätstörningar, då jag aldrig varit i kontakt med det. Men kanske att behandla henne, så som du själv vill bli behandlad i din barnlöshetssituation?
Varm kram
Tråkigt både med kollegan och din vän. Har tyvärr ingen erfarenhet av ätstörningar och inga konkreta råd att ge, men tycker att man i många situationer kommer rätt långt bara av att finnas där. Kram.
Oh, shit vad jobbigt med all övertid.....vet hur det känns, samtidigt som man skulle vilja prioritera sig själv så vill man ändå ställa upp. Hoppas det ordnar sig automatiskt med kollegan.
Ang. aneroxi/bulimi så har jag själv fått diagnosen bulimi nervosa utan självrens...låter lite snuskigt det där med "utan självrens" men det innebär helt enkelt att jag varken kräks eller ger mig själv lavemang. Fick diagnosen för typ 1 år sedan, men har haft det sedan 12 års ålder.
För mig har det inneburit att jag äter periodvis okontrollerat för att sedan gå ner dessa, värst är det när jag är deprimerad. Enligt läkaren så har jag värre ätstörning än vad jag själv vill tro...vilket tydligen är vanligt (självförnekelse), men självklart håller jag inte med.
Har gått i terapi i några år och det har blivit mycket bättre. Men har en del kvar.
Om jag utgår från mig själv, hur jag själv skulle bli bemött...så är det tvärtemot vad jag blir idag. Idag vågar ingen prata om det, ingen nämner det. Jag pratar om det, och då kan man prata om det. När jag tänker efter så blir jag rätt ledsen av det, att ingen vågar prata om det -det man inte pratar om finns inte.
Så mitt tips till mig (utifrån mig själv, vi alla är olika så det kanske inte funkar på din vän) är att våga fråga hur hon mår, våga gå in på djupet vad det verkligen betyder för henne att ha denna sjukdom. Säg hur du känner inför henne, om du tycker det är jobbigt eller om du är nyfiken hur sjukdomen fungerar för henne.
Fråga henne hur hon vill att du ska bemöta henne och sjukdomen, vill hon prata om den eller vill hon inte bli påmind? Men framförallt var inte rädd för att fråga och prata om det.
Kramis Lila
Tyvärr, ingen erfarenhet av sjukdomen bulemi/anorexi, men om jag ser till mig själv i min barnlöshetssituation så hade jag önskat att fler som känner till situationen faktiskt frågade om hur det var. Inte bara frågan: "Hur är det annars då?" vilket för mig blir svaret "Jo, det är väl lika". Det jag menar är att faktiskt vara ärligt intresserad. Emaptisk. Fråga henne om hon vill prata om det. Om hon vill prata om det så GÖR DÅ DET. Var inte rädd att ställa frågor och gå in på djupet. Nu talar jag utifrån mig själv och vår situation. Det är säkerligen olika men fråga henne om/hur hon vill.
Jag gjorde ett misstag i början (typ efter 2,5 år) av vårt ofrivilliga barnlöshetsbekymmer. En nära vän frågade om jag ville prata om det, men jag sa nej. Då var pressen så stor och jag grinade över minsta lilla. Hon har inte ställt en enda fråga sedan dess. Idag vill jag prata om det, men nu har hon flyttat till annan stad så vi är inte varandra lika nära, men jag önskade ändå att hon frågade när vi hörs. Så önskan om att prata om ett bekymmer kanske förändras med tiden också...
Kram, kram//Kix
Mitt råd till dig är att bara vara där för henne, ta till dig det hon säger och försök att objektivt sätta dig in i känslan. Tvinga inte henne till något men stå inte bara bredvid utan sätt gränser.
Jag led själv av anorexi från tidiga tonår och blev tvångsintagen när jag var 19 eftersom jag höll på att stryka med. Utifrån mitt perspektiv var det värsta när folk kontrollerade mig och inte lyssnade till det jag sa. Hon tycker verkligen hon är det fetaste och äckligaste i världen, den biten måste hon komma till insikt med själv. Att du finns där som vän är det bästa du kan göra för henne, att veta att någon finns där räcker otroligt långt :)
Kram
Tack alla för era goda och vettiga råd och framförallt tack Lila och Anna för förtroendet. Ni är starka som öppnar er.
Stora kramar
Skicka en kommentar