Krönika - Ett år senare

Idag är det den 23 juni och exakt ett år sedan denna blogg startades. Jag fick inspirationen genom en annan blogg jag följde intensivt, nämligen Mikaelas: IVF- Vår resa i provbefruktningsland. Hon skriver inte här längre utan sedan deras mirakel Vera kom till världen återfinns hon nu istället på www.queenstreet.se. Kan varmt rekommendera en titt in där! Iallafall om ni är uppmärksamma så kanske ni har noterat att jag fortfarande har henne kvar på min blogglista och det har jag valt att ha som en påminnelse för ett riktigt gott stöd i början av min ivf-resa när jag var helt ovetande om vad jag hade framför mig. Var som sagt egentligen tack vare henne jag också valde själv att börja skriva vilket jag inte hade någon tanke på att göra till en början.

Denna blogg var först tänkt som en liten dagbok till mig själv att kunna gå tillbaka till samt att kanske komma i kontakt med någon mer i samma situation förutom Mikaela. Hade också en tanke att när jag väl blivit gravid skulle jag kunna visa denna för mina vänner så de skulle kanske förstå varför jag agerat som jag gjort i vissa situationer. Står lite mer i mitt allra första inlägg som ni kan läsa igen här. Men, mycket ändras på vägen som många av er vet. Idag är jag ännu inte helt bekväm med att öppna mig för alla mina vänner om denna blogg, enbart några som varit med från början känner till och följer den. Står nog fortfarande fast vid första tanken att när jag väl blivit gravid då kanske det känns bättre att ge dem adressen hit men vi får se hur det blir med det. Men jag har vunnit många nya vänner på vägen som jag aldrig hade kunnat räkna med. Mer om detta senare.

Iallafall för ett år sedan var jag på väg att bli gravid. Jo, det är sant för det blir man faktiskt med en gång när man kör igång med IVF! Eller hur...
Visst, nu ska jag inte skrämma bort er som inte satt igång än för det var faktiskt så att alla de två par jag hade hört talas om som gått igenom provrörsbefruktning innan vi startade lyckades faktiskt på första försöket. Så det kan ske och håll alltid hoppet uppe, men kom ihåg att det är ingen garanti som jag på någon vänster inbillade mig.

Den 23/6-09 startade jag alltså att skriva och den dagen skrev jag så tangentbordet nästan gick sönder. Jag var mitt uppe i ett försök och hade genomfört mitt livs första äggplock dagen innan den 22/6-09. Jag hade alla tidigare datum och händelser nerskrivna och denna dag dokumenterade jag allt fram till där vi stod just då. Hoppet var stort och jag var som sagt helt övertygad om att det är nu det kommer ske. Jag hade kommit på undanflykter för hela sommarens aktiviteter och allt var frid och fröjd. Ända tills telefonen ringde dagen efter där läkaren förklarade att inget ägg hade blivit befruktat... Jag blev väldigt ledsen givetvis men störst var nog ändå chocken att det inte skulle bli någon bebis i mars 2010. Kunde inte riktigt acceptera läget då detta var inget som kunde ske i min värld. Visst, en liten risk för missfall när jag väl har blivit gravid men det händer ju bara andra, inte mig...

Ungefär så här fortsatte det sedan resten av året. Ytterligare ett misslyckat försök i september 2009 där det iofs blev befruktning men embryot inte ville fastna. Samma visa i november 2009, befruktning men ingen graviditet då heller. 2010 och nytt år, då jag gav mig sjutton på att jag måste se om där finns något jag kan göra som kan förbättra våra chanser. Sagt och gjort, körde igång med akupunktur hos en underbar kvinna och hoppet var tillbaka och övertygelsen om att det faktiskt kommer gå vägen denna gången. Februari 2010 var det då dags för vårt fjärde försök, det tredje och sista betalda av landstinget och denna gången satte vi även tillbaka två stycken ägg istället för tidigare ett.Tyvärr blev utgången ändå det samma och misslyckandet var ett faktum när mensen kom som vanligt. Trodde jag...

Ungefär två veckor efter mensen dykt upp hade jag en tid inbokad hos gyn här i stan för att kolla upp min endometrios inför kommande försök. Två dagar innan detta besök kändes det lite konstigt i kroppen och jag förstod inte riktigt varför. Hormonerna borde ju försvunnit ur kroppen nu och vid förkylning känns det ju inte riktigt så här?! Jag tog iallafall ett graviditetstest, tänkte att de kanske frågar om det på gyn och då har jag iallafall svart på vitt att det inte blev något denna gången heller. (Eftersom jag fick mens hade jag inte brytt mig om att testa tidigare) Döm till min förvåning när jag tittar på testet 10 minuter efter och det visar plus. Jag förstod ingenting och detta var början på några jobbiga veckor där det till slut visade sig att jag var gravid men att det var ett utomkvedshavandeskap. Blev en rejäl pärs för kropp och själ med operation och sterilisering till följd. (Denna historia går att läsa om från sin början from den 16 mars 2009 om ni går in i mitt arkiv)

En rejäl pärs som sagt men inget ont som inte för något gott med sig. Eller ytterligare ett talesätt - Det som inte dödar det stärker. Nu när jag ser tillbaka på det senaste året hur jag förändrats som person hittar jag bara positiva bitar. Jag känner mig mycket starkare och jag lägger inte längre energi på småsaker. Innan var jag väldigt mån om vad andra tyckte och tänkte men har insett att det spelar ingen roll heller så länge jag är tillfreds med de beslut jag tar och de åsikter jag har. Känner att jag hakar inte upp mig så mycket heller längre på att livet är orättvist och varför just jag drabbats av detta. Så är det bara och hur jävligt det än är kan jag inte göra något åt det. Bara att ta nya tag och jag mår faktiskt bättre om jag försöker njuta på vägen. Visst, detta är lättare sagt än gjort och ibland faller även jag dit men då tillåter jag mig att vara ledsen. Inget konstigt med det, gråt när du behöver, göm dig under filten i soffan, ta en promenad i din ensamhet och fundera men som sagt TILLÅT dig att vara nere ibland, det är ok och behövs ingen speciell anledning till varför det kommer just när det gör.

Resan fram till idag har även inneburit många nya vänner. Personer som funnits där hela vägen både i glädje och sorg. Kommit med stöttande och peppande kommentarer när de som bäst behövts och gjort livet betydligt enklare när det känts som eländigast. Personer man har kunnat bolla frågor med som man inte vågat ta upp med sina andra vänner i livet utanför IVF. De nära utanför som vill förstå och trösta men som ändå inte riktigt når ända fram som ni gör. Detta är och har varit en stor bonus som jag aldrig hade kunnat räknat med den dagen för ett år sedan. Något i detta som också är fantastiskt är att det är många av er som jag aldrig träffat, men att ni ändå har egenskapen att visa sådan medkänsla. Det är stort för mig och guld värt!
Är också fascinerad över hur många som faktiskt hittat hit då jag inte ligger på någon bloggsökmotor/portal eller vad det nu heter. (Gav det ett försök en gång men fick inte riktigt rätt på det och såg sedan inte någon anledning till det för tillfället.) Riktigt kul iallafall och inspirerande att ni faktiskt är intresserad av att läsa mina tankar och funderingar.

Så hur ser då den närmsta framtiden ut? I slutet av augusti är det dags för vårt femte försök och det blir kanske det sista som jag är villig att gå igenom. Detta är inget definitivt beslut och mina tankar kan säkert ändras på vägen igen men det är så det känns nu iallafall. Jag ser fram emot detta försök med skräckblandad förtjusning. Samtidigt som jag är övertygad om att det kommer fungera är jag också livrädd för att misslyckas. Jag är som sagt väldigt nöjd med livet nu och den personen jag blivit och vill inte att det skall förändras. Men tyvärr har jag också bistra erfarenheter från tidigare i livet och hur psyket kan ställa till det i samband med en mindre eller större livskris. Det är ett tillstånd som jag aldrig mer vill uppleva.

För att citera mig själv här ovan är det dock bara att ta nya tag och se till att man är så förberedd som möjligt. Vågar man inte vinner man inte heller. Jag har en stor önskan och det är att få föda vårt barn under nästa år. Med risk för att bli lynchad nu och hur dumt detta än låter i min situation så har jag längtat efter att bli gravid men aldrig att vara gravid. Som jag ser och känner det nu är en graviditet bara ett tillstånd som tyvärr krävs att man går igenom. Missförstå mig rätt att jag gör det glädjeligen för att vår dröm skall bli sann men jag tror inte att jag kommer älska att vara gravid som så många andra. Hade det varit möjligt hade gärna karln här hemma fått gå igenom det istället för mig, så känner jag. Men jag skall inte vara sämre här heller så lägger in en brasklapp att jag kanske ändrar mig om jag nu har turen att få uppleva detta.

Dags att avsluta denna krönika och vill säga att jag är djupt imponerad av alla er som orkat vara med så här länge! Ett år har gått och jag trodde aldrig att jag skulle hålla på att blogga så här länge. Men har varit fantastiskt givande och roligt så vill det sig riktigt illa kan ni få stå ut ytterligare år! :-)

Så jättestort grattis kära blogg och stort TACK till er alla för att ni finns! Hoppas ni får en riktigt trevlig midsommar!

Stora kramar Åsa