Sidor

09 maj 2010

Småstadsliv


Så var det de här med att bo i en liten stad.
Man väljer att öppna sig för nån till och helt plötsligt känner alla till vår situation. Intressant hur snabbt det kan sprida sig.
Spelar iallafall inte så stor roll, kan ju kanske tom vara så att jag har någon i trakterna som följer den här bloggen också. Isåfall, säg gärna hej med några rader hade jag tyckt vart trevligt!
Sambon var nämligen ute och galejade igår och pratade med några som kände till vårt läge. Att det skulle hända var väl ingen större nyhet, men att det skulle gå så fort det anade jag faktiskt inte.
Men det är ju som det är, inget mer med det! Kommer kanske kännas lite konstigt nu bara när man vant sig vid att vara lite hemlig i det verkliga livet.

7 kommentarer:

Sara sa...

Hahaha, sicken humor gumman! :) Så måste det såklart vara.. och snorvalpen lär leva lajbans i magen också, nysningar och hosta om vartannat. :)

Oj vad fort det spritt sig, jag är ju inte anonym, men ingen har sagt någonting till mig och då har jag ändå bloggat i 1 1/2 år. Världen är liten..

Hoppas du kan joina på träffen, vore superkul! :)
Kram kram

MDB sa...

Förstår att det känns konstigt, spännande att se om det är någon som läser också. Kram!

Marie, Carl-Adam, Clara & Sophie sa...

Jag tror det kan vara positivt och säkert få andra att öppna upp om deras situation.

Nu kommer det finnas fler som kan stötta och hålla tummarna.

Kram

Joanna sa...

Du tar ju det här på ett väldigt skönt sätt. Trots att jag inte är anonym längre har jag ingen aning om hur jag ska hantera situationen när fler och fler känner till vår situation...den dagen den sorgen?

Stor kram på dig vännen!!!

Jenny sa...

Ja djungeltelegrafen är snabb;o) Bra att du känner dig så cool med saken ändå. Några bekanta har hittat min blogg som inte vetat nåt innan. Men alla har varit så gulliga och stöttande, det är det som känns så bra med att blogga, att känna det stödet.

Kram!!

Åsa sa...

Tror dock att det inte är bloggen som är skyldig utan en viss person som är glad för att prata lite för mycket... Men alltid lär man sig något på vägen!
Bara att ta det för vad det är, man har ju viktigare saker att bry sig om, eller hur? :-)

Kix sa...

Måste bara få skriva att jag får rysningar varje gång jag läser din "dikt" på bilden: "Sluta aldrig hoppas, sluta aldrig be, sluta aldrig drömma för under kan ju ske". Den säger så mycket och jag bli så tagen av det varje gång... nu gråter jag tom, men jag är väl extra känslig idag också... Tack för dina stöttande ord Åsa!

Kram Kix

Skicka en kommentar