Fortsättning följer...

Japp, inget är som väntans tider... Nedan följer vad som skett änsålänge.

Var på plats på gyn kl 14.00 som var bestämt. Visste att det kunde ta ett tag innan jag kom in då läkaren jag träffade förra veckan som skulle ta emot mig även idag hade två operationer inplanerat och jag skulle klämmas in mellan dem.
Efter att ha läst 4 Året runt och 2 hemmets journal var det då äntligen dags. Först redovisade hon blodproven som stigit från 382 förra torsdagen till strax över 1000 som igår. Alltså jag är befruktad och något som växer där inne. Sedan var det dags för ultraljudet...
Tyvärr syntes inte någonting någonstans denna gången heller, vilket det borde göra om värdet är över 1000. Alltså stor risk för att det kan vara utomkved.
Rätt så bedrövad ifrågasatte jag vad som händer härnäst. Hon sa att hoppet är inte ute än. Det kan finnas en liten chans att det fortfarande växer i livmodern och att man inte ser det ännu, men att jag också skulle vara medveten om att detta är en liten möjlighet.

Iallafall så blev hon tveksam till hur vi skulle gå vidare. Alternativen var att antingen vänta tills på måndag för ett nytt blodprov med ny undersökning på tisdag, eller att jag ska bli inlagd på gynakuten i storstaden bredvid min hemort för titthål och se om de kan hitta något. Hon ville först konsultera med dem på det sjukhuset innan hon gav mig svar så hon skulle ringa upp mig igen efter ca en timme. Kan nämligen vara riskabelt och vänta tills nästa vecka om det är utomkved, och fick återigen direktiv om att åka in akut direkt om jag fick ont i magen.

Nu undertiden som jag skriver detta inlägg fick jag samtal av henne och det blir till att packa väskan för att åka till sjukhuset på grannorten ikväll. Vet inte om jag kommer stanna kvar där och om det blir titthål ev imorgon, men de ville göra en egen undersökning innan de tar det beslutet. Så det blir avfärd när sambon kommit hem... :-(

Alltid bättre att få veta givetvis men nu blev det lite jobbigt. Jag grät av nervositet i morse, nu känner jag mig mest i chocktillstånd utan alltför mycket känslor och fungerar lite som en maskin. Har en del samtal jag måste ringa innan vi åker bla till mamma och pappa som inte känner till detta nya som hänt, kommer bli lite jobbigt misstänker jag och kan nog framkalla tårarna igen. Tänkte bara skriva ner några rader till er kära vänner och berätta hur landet ligger. Jag återkommer när jag har möjlighet igen så får vi kanske snart ett slut på denna historien. Hoppas fortfarande på mirakel och att denna sagan får ett lyckligt slut, men är samtidigt realist och just nu ser det inte alltför lovande ut.

Återigen stort tack kära ni.