Det händer andra men inte mig...

Hej alla ni underbara vänner. Så mycket jag tycker om er och vad ert stöd betyder för en sårad själ. Glöm aldrig det!
Nu är jag äntligen hemma igen och nu är det dags att avsluta historien om ICSI-försök nr 4.

Ni vet redan vad som skett då jag bad min käre sambo Thomas skriva en rapport här igår, men tänkte nu skriva ner exakt vad som är gjort och varför och hur jag kännt/känner det. Misstänker att detta kan bli ett långt inlägg så får se om ni orkar läsa hela.

Jag fortsätter där jag slutade senast och det innebar att vi fick åka in till gynakuten i vår större grannstad i torsdags kväll. Där fick jag först träffa en sköterska som tog nya blodprov på mig och även senare en läkare som gjorde nytt ultraljud. Han ställde sig också frågande då det inte syntes något men efter någon timme fick de tillbaka blodprovet som tagits och genom det togs ett beslut. Förra torsdagen hade jag 382, denna onsdagen hade det gått upp till ca 1100 och det senaste nu i torsdags kväll hade då ökat till ca 1250. Ökade alltså fortfarande, men alldeles för lite för att vara på 1 1/2 dygn. Så konstaterat så långt att det rörde sig inte om en vanlig graviditet iallafall. Han tog beslutet att jag skulle läggas in och att läkarna jag skulle få träffa dagen efter skulle få ta beslutet vad som skulle hända härnäst om det skulle bli titthål eller inte. (Behövdes inte göras något akut under natten då jag var helt opåverkad och inte hade ont någonstans i buken.)

Sagt och gjort, var ju lite förberedd på detta så hade packat en liten väska men när jag väl blivit tilldelad mitt rum och Thomas åkt hem kom verkligheten ifatt mig. Fram till detta hade jag fungerat mest som en maskin utan känslor överhuvudtaget och ville bara ha information. Efter när jag väl bäddat ner mig i min ensamhet på ett främmande sjukhus i en annan stad började jag gråta. Jag bara grät och grät och började inse fakta. Det blev inget lyckligt slut.

Återigen hade jag varit med om motsatsen i uttrycket "det händer andra men inte mig". Hur många av er har inte tänkt den frasen när ni stod inför IVF? Jag tänkte så, men insåg efter ett tag genom bloggandet att IVF är ändå väldigt vanligt och att jag trots allt är väldigt stolt över att kunna vara med i denna gemenskap. Sedan att det är jävligt tufft när det inte fungerar, men vi har iallafall alltid varandra som vet vad med- och motgångar i denna värld handlar om.
Men nu stod jag inför utomkved. Det och missfall händer inte mig, vi tillhör de i statistiken som inte lyckas bara. Men nu hände det mig... Det jag bara läst om och tyckt synd om andra för.
Jag lyckades alltså bli gravid för första gången och ett av äggen (fick två ägg tillbaka denna gången) blödde jag mest troligt ut i samband med den mens jag fick i vanlig tid och ägg nummer två hade sökt sig tillbaka till en äggledare.
Blev alltså en tuff natt utan sömn och mycket tårar och tankar.

Fredag morgon började som torsdagen slutade. Tårar och känslor. Jag grät så fort någon frågade mig hur det var och var allmänt uppriven. Var väldigt matt i kroppen pga detta men också pga att jag knappt ätit något dagen innan och nu var tvungen att vara fastande sedan midnatt om det skulle bli operation så ingen mat nu heller. I detta tillståndet jag var i psykiskt spelade det dock inte så stor roll, vet inte om jag hade kunnat äta något ändå, men hade nog gjort gott med lite energidepåer.

Vid niotiden fick jag träffa två nya läkare och dags för nytt ultraljud. Promenad till ett undersökningsrum helt rödgråten och svårt att göra mig förstådd pga alla hulkningar var det dags att hoppa upp i stolen igen. Där tittade de runt igen och såg inte så mycket denna gången heller, möjligtvis en vätskesamling på något ställe vilket kan tyda på utomkved. De tog då beslutet att det är vettigast att gå in med titthål för återigen var det konstaterat att det iallafall inte rörde sig om en normal graviditet. De ställde lite frågor angående äggledarnas skick vad jag ansåg om att ta bort båda, och jag menade på att jag litade på dem att de gör vad som är vettigast för mig. (Denna frågan fick jag pga att jag endometrios och att det ev var risk för att även den äggledaren där utomkvedet inte satt inte var av bästa kvalité)

Fick besked efter undersökningen att titthål skulle ske under dagen och de kommer och hämtar mig när det är dags. Tillbaka till rummet fortfarande rätt så förstörd och lyfte luren till Thomas. Grät givetvis och förklarade läget att jag nog kommer få ligga här och vänta i evigheter innan det är dags. Precis när jag lagt på luren kom sköterskan in och bad mig byta om för nu skulle jag ner till operation. ??? Ok, var ju bra det iallafall så skiten kan bli överstökad. På luren igen och berättade för Thomas och bad honom även att kontakta pappa och mamma.

Nere på operation fick jag först träffa ett antal mycket vänliga narkosläkare som förklarade hur allt skulle gå till vid sövning och sedan rullades jag in och hann väl räkna till att där var sju personer där inne innan jag slumrade till. Sista tanken var att detta kommer gå bra när de är så många som bara skall ta hand om mig.

Långt om länge när jag väl vaknade till på uppvaket hade jag noll koll. Var bara så trött och illamående så jag uppfattade inte mycket runtomkring. Blev upprullad till mitt rum igen och efter ytterligare ett tag kom läkaren in och berättade vad de gjort. Här har det gått ett par timmar och jag har ingen tidsuppfattning. Minns så mycket att jag bad henne ringa Thomas istället då jag inte orkade lyssna och berätta för honom vilket hon gjorde. Slumrade till igen och vid nästa stund har Thomas kommit till mig.

Hade blivit lite piggare i sinnet då, men kunde inte röra mig utan att må illa. Nu kändes det mer berättigat att ligga på sjukhus när jag mådde så här med fyra hål i magen, droppet på ena sidan och kateter åt andra, samt alldeles stilla i sängen för att inte behöva kräka. Eftersom jag varken kunde äta eller dricka beslöt de att jag fick ligga kvar även över denna natten tills idag lördag.

Blev en lättare natt än den förra trots att jag vaknade till emellanåt och saknade Thomas. Han hade givetvis kunnat vara med mig hela denna tiden på sjukhuset om ni undrar, men vi tog detta beslutet att han åkte hem emellanåt och samlade krafter för det kändes bäst för oss båda. Samt om det skulle vara något fanns han bara en halvtimme bort och kunde komma på en gång.

Vaknade i morse och var hungrig för första gången på några dagar vilket var riktigt skönt. Blev av med katetern vid 6-tiden också som var en befriande känsla. Så ringde efter sköterskan som fick följa Asta, 86 år till toaletten, förlåt Åsa, 32 år skulle det ju vara... Detta gick bra och sedan fick jag gå till matsalen för att äta. Såg två andra tjejer i min ålder och tankarna gick genast till om de varit med om samma sak som jag. Givetvis inget jag frågade, för de liksom jag höll sig rätt så mycket för sig själva. Sedan var det en grupp med äldre damer med sina rullatorer med kissepåsar på som pratade väldigt glatt med varandra om det ena och det andra. Var vid detta tillfället jag kände att nu vill jag hem.
Thomas dök upp efter frukosten och långt om länge fick vi prata med en läkare om operationen och utskrivning och strax efter lunch idag var jag hemma igen vilket firades med att gå och lägga mig i min egna säng.

Jag känner mig mörbultad i kroppen, har ont i halsen efter sövningen men ändå något bättre till mods än igår. Nu vet jag iallafall och kan börja bearbeta härifrån. Det som skett är att de plockade bort hela höger äggledare pga utomkvedet. Vänster äggledare kapade/stängde de av pga att den ändå var i så dåligt skick pga endometriosen. Det enda jag direkt kommer ihåg vid samtalet med läkaren efter operationen är att hon sa att hon förstod varför vi var igång med IVF, för där var inget som hade kunnat ta sig igenom de äggledarna. Så trots den hemska sanningen att jag nu faktiskt är steriliserad känns det ändå ok, då detta inte kan ske igen. Rädslan hade nog varit enorm inför nästa försök annars. Men jag tror att detta faktum kan slå tillbaka på psyket senare, trots att det är för det bästa.

Nu ska jag vila upp mig några dagar och samla tankarna. Kommer snart återgå till att läsa era bloggar och se vad ni vart med om den senaste tiden.

Ett enormt stort tack från oss båda till er alla för allt stöd. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, vet inte hur jag skulle klara och gå igenom sådant här gång på gång om jag inte haft er i samma situation. Ni är värda guld alla gånger! Extra tack till Joanna som funnits med mig på sms under hela denna tiden och givetvis A-M & H. Ni vet hur mycket ni betyder.

Förresten en som har varit med och kommenterat som jag skulle vilja komma i kontakt med som också blivit av med båda äggledarna är Anonym, med de två utomkveden. Om du har lust kan du väl maila mig på asa_mjp@hotmail.com
Alla ni andra är givetvis också välkomna att maila om ni känner för det oavsett vad ni varit med om!

STORA KRAMAR