Denna jävla ovisshet...

Alltså, det här med att vänta och gå i ovisshet börjar bli lite jobbigt nu...

Man kan kanske tycka att jag borde vara rutinerad i denna gren, men har konstaterat att jag aldrig kommer bli begåvad med den här egenskapen som kallas tålamod...
Ända sedan igår morse när min värld vändes upp och ner efter att få upplevt en positivt graviditetstest för första gången, har jag knappt lyckats att tänka på något annat än om hur utgången kommer bli. Jag hoppas så innerligt att jag väntar på ett bra besked, men är också livrädd för att utgången blir negativ. Funderar och googlar fram och tillbaka vad som egentligen har skett. Hade ju trots allt mens i en dryg vecka?!

Men... Nu är det bara ett knappt dygn kvar tills man iallafall bör få något svar på hur det står till där inne och kan försöka börja leva igen.
Håll ut Åsa, försök att andas lite då och då. Kommer bli en lång förmiddag på jobb imorgon...

Återigen tack för er stöttning, tycker så mycket om er! Någon förresten som är utbildad psykolog? Kan eventuellt behövas snart...