På fötter igen. Nästan iallafall...

Så var det tillbaka till verkligheten efter att ha grävt ner sig några dygn.
5 dagar sedan mensen kom och oj vad ont det gjorde både fysiskt och psykiskt. I onsdags var jag helt tom och begav mig hem från jobb vid 14.00-tiden ungefär. Kollade med kollegan om det var ok att jag gick hem tidigare och det var inga problem. Sedan frågade hon mig om jag hade ont och jag bara svarade att det var kört nu... Efter dessa orden kom tårarna och jag kunde inte prata så mycket mer. Fick en värmande kram innan hon skickade hem mig. Under dessa minuter när jag bara grät kunde jag inte se henne i ögonen en enda gång. Nu när jag tänker tillbaka på stunden var det som jag skämdes. Skämdes för mitt misslyckande...
Givetvis ska jag inte göra det så mycket förstår jag när jag tänker klart, men hemskt nog var det den första känslan som infann sig.

Onsdagskvällen var väldigt tyst här hemma. Vi gick ut en promenad men pratade mest om övrigt. Någon gång rörde vi vid ämnet men det var mest inför framtiden och nästa försök. Så var nog mest en chockartad stämning egentligen.

Torsdagen var jag hemma från jobb och blev även en bättre dag mellan mig och T här hemma. Pratade igenom det mesta och sa vad vi kände. Någon liten tår och många kramar. Fortfarande tungt men kändes som nu kunde vi börja tänka framåt.

Fredagen tog jag sovmorgon och åkte sedan in på jobb några timmar. Nu skulle jag möta de andra kollegorna som jag inte pratade med i förrgår. Väldigt nervös inför det. Hur skulle jag reagera när de beklagade? Lagerkillen sa ingenting kom bara och la en hand på min axel. Kom en tår, men hans handlande värmde. Sedan kom chefen och sa några väl valda ord och det var jobbigare. Några tårar till sedan pratade jag inte så mycket mer denna dagen. Begravde mig i arbetet och glömde allt för en stund.

Denna helgen skulle jag egentligen upp till Skövde i dagarna tre med jobb men det blev till att stanna hemma. Fanns inte en chans att jag skulle orka. Lördag och söndag blev istället två väldigt lugna dagar på hemmaplan där jag bara slappade och funderade.

Nu är det ny vecka och det är fortfarande lite jobbigt emellanåt men mer att jag känner mig allmänt låg. Pratade med IVF-kliniken i torsdags och ett glädjande besked var att om vi önskar kan vi starta med nästa försök redan till nästa mens dvs i början av november. Skönt psykologiskt att det inte behöver bli så lång väntan, sedan får jag se rent fysiskt om det känns ok. Denna rundan tog hårt rent kroppsligt känner jag, inte riktigt återhämtad än.
Man vill ju köra på direkt när man ändå är igång med det här men känner mig rädd inför att misslyckas åter en gång... Visst denna gången var jag jättebesviken att det inte gick vägen men största rädslan var och är ändå om det kanske inte kommer funka i kommande försök heller. Det skrämmer mig.
Dock finns där inte så många fler alternativ nu än att tänka framåt och försöka förbereda sig inför nästa runda. Så mina stora förhoppningar ligger nu hos er kära vänner att jag får läsa om era positiva utvecklingar så mitt hopp kommer åter. Känn ingen press! :-)

En stor kram till alla er för att ni finns där! Betyder så himla mycket. Nu kämpar vi vidare!