Ojdå, det slog mig att det snart är dags igen!

Jo, jag funderar på att skola om. Göra om låtar till positiva texter som verkligen hjälper. Verkar fungera bra, för nu har Pärla äntligen plussat! Så underbart, blev en bra start på denna helgen! Och snart är det även dags för Joanna att lyckas också. Känner det på mig att det går bra denna gången, tredje gången gillt med det tredje ägget! Håller alla mina två tummar!

Idag blev jag också rejält överraskad gällande min egen situation. Har på någon lustig vänster lyckats koppla bort allt med barn-, graviditets- samt ivf-tänkande nu efter vårt förra misslyckande. Ska inte ljuga, har varit väldigt skönt att bara vara Åsa en period nu och kunna tänka på annat.
Men av en händelse nu när jag gick in här idag och läste ifatt mig på era sidor började jag räkna. Jag är på dag 23 i cykeln idag, vilket då innebär att jag skall börja med sprutorna redan nästa vecka! Hjälp, har tydligen förträngt dagar också för jag inbillade mig att det var ungefär två veckor kvar till nästa mens...
Ojdå, men bara att börja förbereda sig mentalt igen. Ett stort plus i kanten är dock att jag slipper ett antal väntedagar på detta, för att vänta är nog det som är det jävligaste i hela denna processen. Sprutorna är en struntsak mot hur väntandet påverkar ens psyke. (För mig iallafall)

En sak som dock inte känns så kul inför denna rundan är att jag inte känner mig 100% säker på att jag verkligen vill genomföra detta igen.
Missförstå mig rätt har vänt ut och in på mig själv för att komma underfund med detta och har kommit fram till ett varför också. Självklart är detta något jag vill göra och vet att det krävs för att vi skall få vår ögonsten, så valet i slutändan är enkelt.
Men... Jag är så förbannat rädd över att misslyckas igen! Vill inte känna den besvikelsen och känna mig otillräcklig igen. Hade bara velat få en garanti på när man sätter igång med behandlingen så kommer det automatiskt bli ett barn. Men så är det ju tyvärr inte.
När vi gått igenom och pratat om våra två tidigare försök här hemma kom vi fram till att första gången vi gjorde ivf hade vi faktiskt den känslan. "Nu är vi igång och allt flyter på! Snart skall vi bli föräldrar, så härligt!" Var inte i närheten av så många tvivel och negativa funderingar då som man hade vid sitt andra försök. Någon som känner igen sig? Eller var kanske bara jag som tänkte så? Givetvis hade man några "om inte-tankar" då också, men inte alls på samma vis som senast. Allt bara flöt på till en början och då kände man att nu kan ingenting gå fel. I efterhand när man tänker tillbaka var man lite naiv men samtidigt var det ju helt rätt att tänka på det viset! Allt var så mycket enklare när man såg på processen med positiva ögon. Ska försöka så gott det går att bara se det på det viset nu igen. Inte lätt, men får försöka iallafall!