Väntan sedan juni månad är slut, nu kom just den mensen jag väntat på sedan dess! Just den som innebär att det är dags att sätta igång igen.
Behövde bara göra ett inlägg här igår och sedan sova på saken, svårare vart det tydligen inte för i morse så dök den upp! Om jag bara tänkt på det förra veckan! ;-)
Iallafall detta innebär då att jag börjar med spruta nr 1 imorgon kväll, gonal-f. Det är den trevligare, mindre trubbigare av dem som jag nämnt tidigare så känns ändå ok att det är den man startar med. Just nu ser jag riktigt fram emot det då man bara vill sätta igång igen, men misstänker att jag kommer ändra mig igen när jag sitter där med den i min hand... Det känns självklart inte riktigt bra att sätta en nål i magen på sig själv, men vet samtidigt från förra gången att man vänjer sig vid det också.
Några vänner som känner till att vi genomgår denna procedur ställde sig frågande till varför inte sambon tog dem på mig? Nej, vill jag inte, tycker det känns ännu läskigare. Nu har jag ändå valet själv att avbryta närsom under tiden om det skulle kännas obehagligt eller göra ont.
Sedan hade han säkert svimmat också, män är ju erkänt klenare! :-) Haha, skämt åsido. T gör sig jättebra som stöd bredvid mig istället och räknar sekunder, det är jag nöjd med!
4 kommentarer:
Det tycker jag också var skönt när man startade denna resa - att hitta folk som gick igenom samma sak. Även fast det finns folk som inte gått igenom detta som vill stötta - så tror jag nog att man oftast bäst förstår om man själv gått igenom samma sak.
Jag kände också att man var ensammast i världen - men ack så många vi är som faktiskt inte får till det på den traditionella vägen.
Hur fungerar det rent vardagsmässigt att ha endometrios? Läser mig till att man har ont vid mens och ont vid sex? :/
Härligt att mensen kom idag i alla fall!
Roligt att du gillar utseendet på bloggen - du får gärna fråga om du funderar på något!
kram!
Jo, känns jätteskönt att hitta stöd i folk som genomgått samma sak. Är inte det samma att bara läsa tex om IVF på en faktasida, lämnar en med många funderingar.
Rent vardagsmässigt med endometrios så är jag nog trots allt rätt lyckligt lottad änsålänge mot många andra som jag läst om.
De första typ tre dagarna är rätt så jobbiga med feber och ont i mage och rygg så fort jag rör mig, men går ändå att hålla i rätt så bra schack med vanlig ipren. Får dock vara duktig på att ta dem innan verkan går ur den förra vilket inte alltid är så lätt att tänka på, framförallt eftersom jag inte heller vill ta fler tabletter än nödvändigt. Dessa dagar gör jag inte så mycket mer än att jobba det jag kan och sedan bara hem och vila. Resterande dagar sedan går det över till "vanlig" mensvärk om man kan säga så. Ont lite då och då bara och vardagen funkar i princip som vanligt med lättare träning osv. Har dock rätt så ont i ena ljumsken från det att mensen börjar till ca två veckor framåt. Har någon "chokladcysta" där som de kallas, som bråkar. Är väldigt öm där vid beröring och känns som det partiet domnar bort emellanåt, trycker väl på någon nerv. Blir lite motsägelsefullt att både ha ont och tappa känsel, men på någon konstig vänster är det så iallafall.
Så har då inga större problem egentligen med sex-biten heller tack och lov! Blir givetvis ingen aktivitet under mensen, men det har aldrig varit aktuellt tidigare heller för min del, känner mig inte vidare sugen eller attraktiv då.
Vet inte om jag alltid haft endometrios om man kan uttrycka sig så men har ätit p-piller tidigare i ca 13 års tid och det var först när jag slutade med dessa som jag fick "mensvärk" för första gången i mitt liv. Har haft det väldigt problemfritt tidigare så var väldigt överraskad. Till slut när det blev för jobbigt gick jag och kollade mig och var inne på operation för ett år sedan ungefär där de bekräftade endo. Lite jobbigt, men ändå rätt skönt att få reda på varför man hade så ont. Lite enklare psykologiskt att ta. Sedan kom dock detta tråkiga besked att det kan bli svårigheter att få barn. Men ska förhoppningsvis gå på detta vis istället!
Puh, blev en liten uppsats här känner jag, hoppas jag inte tråkat ut dig! ;-) Kan bli så att börjar man skriva är det så lätt att det bara fortsätter!
Kommer definitivt be om hjälp med bloggen här längre fram när jag blir sugen att göra om lite, tack så mycket!
Ha det bra sålänge! Kram, kram
Grattis till sprutstart, äntligen!
Och visst är det bättre att ta sprutan själv. Det tyckte åtminstone jag. Dels är man mindre beroende av att båda ska vara hemma, dels är det något stärkande i att passera gränsen och sticka sprutan i sig själv.
Lycka till nu!
Tack, tack. Visst är det så, rätt så nervös precis innan stickandet men trots allt väldigt nöjd och stolt efteråt!
Skicka en kommentar