Ojdå, det slog mig att det snart är dags igen!

Jo, jag funderar på att skola om. Göra om låtar till positiva texter som verkligen hjälper. Verkar fungera bra, för nu har Pärla äntligen plussat! Så underbart, blev en bra start på denna helgen! Och snart är det även dags för Joanna att lyckas också. Känner det på mig att det går bra denna gången, tredje gången gillt med det tredje ägget! Håller alla mina två tummar!

Idag blev jag också rejält överraskad gällande min egen situation. Har på någon lustig vänster lyckats koppla bort allt med barn-, graviditets- samt ivf-tänkande nu efter vårt förra misslyckande. Ska inte ljuga, har varit väldigt skönt att bara vara Åsa en period nu och kunna tänka på annat.
Men av en händelse nu när jag gick in här idag och läste ifatt mig på era sidor började jag räkna. Jag är på dag 23 i cykeln idag, vilket då innebär att jag skall börja med sprutorna redan nästa vecka! Hjälp, har tydligen förträngt dagar också för jag inbillade mig att det var ungefär två veckor kvar till nästa mens...
Ojdå, men bara att börja förbereda sig mentalt igen. Ett stort plus i kanten är dock att jag slipper ett antal väntedagar på detta, för att vänta är nog det som är det jävligaste i hela denna processen. Sprutorna är en struntsak mot hur väntandet påverkar ens psyke. (För mig iallafall)

En sak som dock inte känns så kul inför denna rundan är att jag inte känner mig 100% säker på att jag verkligen vill genomföra detta igen.
Missförstå mig rätt har vänt ut och in på mig själv för att komma underfund med detta och har kommit fram till ett varför också. Självklart är detta något jag vill göra och vet att det krävs för att vi skall få vår ögonsten, så valet i slutändan är enkelt.
Men... Jag är så förbannat rädd över att misslyckas igen! Vill inte känna den besvikelsen och känna mig otillräcklig igen. Hade bara velat få en garanti på när man sätter igång med behandlingen så kommer det automatiskt bli ett barn. Men så är det ju tyvärr inte.
När vi gått igenom och pratat om våra två tidigare försök här hemma kom vi fram till att första gången vi gjorde ivf hade vi faktiskt den känslan. "Nu är vi igång och allt flyter på! Snart skall vi bli föräldrar, så härligt!" Var inte i närheten av så många tvivel och negativa funderingar då som man hade vid sitt andra försök. Någon som känner igen sig? Eller var kanske bara jag som tänkte så? Givetvis hade man några "om inte-tankar" då också, men inte alls på samma vis som senast. Allt bara flöt på till en början och då kände man att nu kan ingenting gå fel. I efterhand när man tänker tillbaka var man lite naiv men samtidigt var det ju helt rätt att tänka på det viset! Allt var så mycket enklare när man såg på processen med positiva ögon. Ska försöka så gott det går att bara se det på det viset nu igen. Inte lätt, men får försöka iallafall!

Den vintertid nu kommer...

Den vintertid nu kommer,
med hopp och väntan stor.
Du nalkas ljuva bebis,
då ägg och embryon gror.
Med tro och livlig värma
till allt som varit kasst.
Sig sambons spermier närma,
och snart är pyret fast.

Vaccinera eller inte?

Blir totalt förrvirrad om allt som skrivs om svininfluensan och vaccinering nu.
Mail i inkorgen och på facebook om hur otroligt farligt det är och annan information om att företaget som producerar detta vaccinet tog patent på det redan för ett år sedan, hur kunde de ha koll på det redan då? Samt att de frånsäger sig allt ansvar om det skulle orsaka massdöd mm. Negativa uppgifter i överflöd som rör till det om vad som verkligen är sant och vad som är falskt. Samtidigt kommer det mycket information också om positiva effekter alltså varför det är så viktigt att man vaccinerar sig.
Är mycket fundersam och vet varken ut eller in. Det väger fortfarande över för att jag inte kommer vaccinera mig men blir som sagt mer och mer tveksam.

Hur ställer ni er till detta som läser detta inlägg och hur har ni valt att göra? Kom gärna med kommentarer.

Babymorötter

Bara en arbetsdag kvar till helg och känns bättre i sinnet än häromdagen. Men har varit helt färdig denna veckan, hur trött som helst på morgonen när det är dags att ta sig upp så längtar väldigt mycket efter sovmorgon nu. Bara imorgon kvar sedan ska jag bara ligga kvar i sängen och gosa med katterna både lördag och söndag. Längtar!
Gissar att hösten tar ut sin rätt. Inte min årstid när det börjar bli kallt och mörkt, brukar alltid få en dipp vid denna tidpunkten.

Har i princip bestämt oss nu för att sätta igång med vårt tredje försök (andra betalda) redan nu i början av november. Det blir till 90% säkerhet så. Känns som det bästa valet när jag har tagit för och emot med mig själv. Var nere på apoteket nu efter jobb och lämnade in bunten med recept igen så de kan beställa hem allt till mig, så vi får fylla på grönsakslådan i kylen igen. En perfekt plats att förvara sprutor på! Vem vet kanske blir en massa babymorötter på köpet där i också! :-)

Måste bara avsluta med en alldeles ljuvlig bild på en liten tjej som såg dagens ljus här för 3 inlägg sedan. Fick denna bilden av henne (de lär sig fort nu för tiden...) och eftersom jag varit med från planeringstadiet i hennes fall så har hon redan vunnit en speciell plats i mitt hjärta!

Välkommen till världen Ida-Lie!

Depparedag

Idag är en lite tyngre dag en sk depparedag. Inget känns kul och allt man tar för sig eller behöver göra känns bara jobbigt.
Kan till viss del att ha och göra med att jag försov mig i morse och börja dagen med att stressa då brukar övrigt också gå åt skogen för mig. Och mycket riktigt, arbetsdagen har bara varit skit av olika anledningar så var så skönt att komma därifrån idag. Mitt hem är i behov av en storstädning som jag hade planerat till idag men det får vänta. Satt precis igång en maskin tvätt samt diskmaskinen (underbar uppfinning!) men sen får det vara så. Nej, förresten glömde... Ska laga lite kvällsmat också till T som är iväg och tränar. En träning som jag också skulle behöva vara med på, men orkade inte för att jag är för trött för att jag inte tränat på så länge... Ja, puh ni ser ju själv. Tendeser till det berömda ekorrhjulet...

Nog om depp nu får jag skriva om lite roligheter också!
Har bokat äventyr både den siste oktober och i februari! En god vän gjorde ett bra slit igår förmiddag och överraskade mig med att hon hade fixat biljetter till melodifestivalen, deltävlingen i Malmö! Ska bli riktigt roligt! Är lite schlagernörd, men till mitt försvar har det dock blivit av betydligt mildare grad de senaste åren. :-)

Sedan den sista oktober har jag bokat biljetter, detta också i Malmö till Ugglas revy. Följde detta lite när det gick på tv och den har tydligen fått rätt så hyggliga betyg också. Tänkte att det kunde vara något roligt att se fram emot i höstmörkret för oss innan det är dags för nästa runda. Man behöver nog lite sådana här äventyr emellanåt för att muntra upp sig. Framförallt efter sådana här depparedagar...

Vänskap

-Den egentliga kärnan i all vänskap och kärlek är detta, att man lika gärna delar sin väns lidande som hennes glädje.

Tyckte detta ordspråk passade så bra här till alla er nyfunna bloggvänner! Samt givetvis till mina andra kära vänner som läser detta!

Babyboom

Har sovit dåligt i natt. Inget är väl som väntans tider fast det är någon annan som skall ha barn. Hade tänkt att besöka våra kära vänner A-M & H igår men fick ett sms att de bara låg och vilade upp sig då hon hade 10 minuter mellan värkarna så det var nog på gång snart. Egentligen var lillan planerad till den 13 november men hon valde alltså att det var dags att komma ut nu 48 cm lång och en vikt på 2565 g.
Är uppriktigt överlycklig för deras skull att allt gick bra och de fick en liten fin flicka. De har varit med hela vår resa änsålänge och varit ett enormt stöd i både glädje och sorg.
De hade också svårigheter att bli gravida som jag nämnt här tidigare i bloggen så att äntligen nå fram till ett sådant här mirakel styrker mig och vaknade idag med glädjetårar när jag fick deras sms! Så underbart, idag blev en bra dag, nästan fantastisk! Återigen jättegrattis kära vänner!

Sedan blir jag lite fundersam om det hänt ytterligare ett mirakel här i natt? Har varit lite tyst från Jennys blogg, kan det vara så att lilla stjärnan också kommit till världen? Hoppas, hoppas!

18 oktober

I morse klockan 04.21 fick våra älskande vänner A-M & H en liten flicka! Jättestort grattis till ert mirakel!

Bakfull?!

Har gått en dryg vecka nu sedan vårt misslyckade försök. Direkt efter det negativa beskedet senast var jag väldigt bestämd att det var bara att köra direkt igen nu när vi ändå var igång, inte dra ut på det längre än nödvändigt. Nu vet jag inte riktigt om jag vill testa igen redan nästa månad.

De senaste dagar känner jag att jag blivit alltmer distanserad till hela processen och trodde inte jag skulle känna så här, men är faktiskt väldigt skönt att slippa tänka på sprutor, hormoner och tillverka barn just nu. Hade jag haft valet hade jag nu kunnat hoppa över allt med sprutor och graviditet så pass trött är jag på det för tillfället faktiskt. Men självklart vill jag ha ett litet barn så snart som möjligt och då är ju ovanstående nödvändigt, så kommer väl bli fokuserad igen när det är dags. Får se det som något som måste genomföras helt enkelt, vissa saker i livet är mindre roliga, så är det bara.
Men detta är faktiskt också väldigt skönt att bara kunna släppa lite på pressen som varit där sedan i juni när vi hade vårt första försök. Bara ha möjligheten att slappna av ett tag i sinnet. Får vi se här nästa vecka vad jag känner. Blir till att ta ett beslut då om det blir november eller om vi väljer att pausa ytterligare någon månad.

Tror att jag helt enkelt drabbats av en riktig IVF-baksmälla! Alla minns väl de dagarna efteråt då man aldrig mer skall dricka sprit? Och visst händer det alltid igen när man förträngt hur illa det var senast... :-)

Bebisträff på jobb

Idag träffade jag lilla Ida. Hon är nästan exakt en månad gammal och hennes pappa jobbar på mitt jobb. Var dags för honom och mamman att komma in idag och visa upp sitt underverk.
Fick reda på detta redan igår och tankarna gick genom skallen hur jag egentligen skulle reagera vid detta möte. Skulle det bli jobbigt? Inte så snyggt att börja gråta framför dem kanske. Inte heller så snyggt att bara gå sin väg om det blivit tufft då vi är ett liten företag med bara fem anställda. Hade ju inte direkt kunna försvinna obemärkt... Iofs å andra sidan hade detta hänt hade de nog förstått, men så kommer det tillbaka till ens egna tankar hur man själv vill reagera, -Jag är glad för deras skull och är starkare än så!

Iallafall så var stunden kommen idag och lilla Ida var sockersöt. Kände faktiskt inte alls avundsjuka mot hennes mamma och pappa utan blev väl mer lite kriminella känslor...
-Jag vill också ha en! Om de bara tittar bort en liten sekund så tar jag ungen och springer iväg jättelångt bort så de aldrig komma hitta mig!
Så blev det dock inte... Ni behöver alltså inte vara oroliga och nej, jag kommer inte synas på efterlyst ikväll. Kanske om några månader men inte nu. ;-)

De frågade om vi ville hålla henne, men där tackade jag bestämt nej. Hade nog varit till att utmana ödet nu när allt gick så bra som det gjorde för mig trots omständigheterna.
En slutsats efter dagen och om möjligt ännu mer övertygad. En sådan liten söt SKA jag också ha!

Så har det hänt igen!!

Har en kär vän här som går på samma klinik som mig, som vet precis vad detta handlar om... Eller hur Joanna?

Fick schemat hemskickat idag inför nästa runda. Ni som följt denna bloggen vet att inför förra rundan fick jag ett helt tossigt schema som innehöll rätt så många fel. Det har hänt nu igen!
Återigen har de kryssat i att jag skall starta med puregon fast jag tidigare tagit gonal-f och är det sistnämnda jag har recept på. De har återigen ökat dagsdoseringen så nu skall jag enligt schemat ta 350. Och jo, mycket riktigt, 350 finns inte som dosering på gonal-f sprutorna...
Ringde till dem innan idag och efter 3 samtal fram och tillbaka kom de fram till att gonal-f är rätt det har du ju tagit de två senaste gångerna och eftersom inte 350 finns så kör du på 375. Så då var det klart iallafall, men varför kan de inte bara titta ordentligt i journalen innan de skickar ut detta. Blir väldigt onödig nervositet och irritation om att de inte har koll på läget.

Iallafall konstaterat att det blir en höjning av doseringen även denna gången. 10 klick vid varje injicering iställer för 8 klick som senast... Usch, långt räknande...
375 känns väldigt, väldigt mycket och tragiskt nog ytterligare en stickning var tredje kväll... Eftersom gonal-f sprutan jag har utskriven "bara" innehåller 900 blir det till att sticka två gånger med denna vart tredje tillfälle. Mindre kul.
Så nu skall det väl produceras äggblåsor som aldrig förr denna gången. Doseringen är nästan det dubbla mot mitt första försök.

Puh ja... Som sagt endast att ta nya tag och BARA tänka positiva tankar om varför man egentligen utsätter sig själv för detta?! Ibland börjar man undra...

På fötter igen. Nästan iallafall...

Så var det tillbaka till verkligheten efter att ha grävt ner sig några dygn.
5 dagar sedan mensen kom och oj vad ont det gjorde både fysiskt och psykiskt. I onsdags var jag helt tom och begav mig hem från jobb vid 14.00-tiden ungefär. Kollade med kollegan om det var ok att jag gick hem tidigare och det var inga problem. Sedan frågade hon mig om jag hade ont och jag bara svarade att det var kört nu... Efter dessa orden kom tårarna och jag kunde inte prata så mycket mer. Fick en värmande kram innan hon skickade hem mig. Under dessa minuter när jag bara grät kunde jag inte se henne i ögonen en enda gång. Nu när jag tänker tillbaka på stunden var det som jag skämdes. Skämdes för mitt misslyckande...
Givetvis ska jag inte göra det så mycket förstår jag när jag tänker klart, men hemskt nog var det den första känslan som infann sig.

Onsdagskvällen var väldigt tyst här hemma. Vi gick ut en promenad men pratade mest om övrigt. Någon gång rörde vi vid ämnet men det var mest inför framtiden och nästa försök. Så var nog mest en chockartad stämning egentligen.

Torsdagen var jag hemma från jobb och blev även en bättre dag mellan mig och T här hemma. Pratade igenom det mesta och sa vad vi kände. Någon liten tår och många kramar. Fortfarande tungt men kändes som nu kunde vi börja tänka framåt.

Fredagen tog jag sovmorgon och åkte sedan in på jobb några timmar. Nu skulle jag möta de andra kollegorna som jag inte pratade med i förrgår. Väldigt nervös inför det. Hur skulle jag reagera när de beklagade? Lagerkillen sa ingenting kom bara och la en hand på min axel. Kom en tår, men hans handlande värmde. Sedan kom chefen och sa några väl valda ord och det var jobbigare. Några tårar till sedan pratade jag inte så mycket mer denna dagen. Begravde mig i arbetet och glömde allt för en stund.

Denna helgen skulle jag egentligen upp till Skövde i dagarna tre med jobb men det blev till att stanna hemma. Fanns inte en chans att jag skulle orka. Lördag och söndag blev istället två väldigt lugna dagar på hemmaplan där jag bara slappade och funderade.

Nu är det ny vecka och det är fortfarande lite jobbigt emellanåt men mer att jag känner mig allmänt låg. Pratade med IVF-kliniken i torsdags och ett glädjande besked var att om vi önskar kan vi starta med nästa försök redan till nästa mens dvs i början av november. Skönt psykologiskt att det inte behöver bli så lång väntan, sedan får jag se rent fysiskt om det känns ok. Denna rundan tog hårt rent kroppsligt känner jag, inte riktigt återhämtad än.
Man vill ju köra på direkt när man ändå är igång med det här men känner mig rädd inför att misslyckas åter en gång... Visst denna gången var jag jättebesviken att det inte gick vägen men största rädslan var och är ändå om det kanske inte kommer funka i kommande försök heller. Det skrämmer mig.
Dock finns där inte så många fler alternativ nu än att tänka framåt och försöka förbereda sig inför nästa runda. Så mina stora förhoppningar ligger nu hos er kära vänner att jag får läsa om era positiva utvecklingar så mitt hopp kommer åter. Känn ingen press! :-)

En stor kram till alla er för att ni finns där! Betyder så himla mycket. Nu kämpar vi vidare!

Väntan är över...

Sorgen är enorm just nu, mensen kom idag.
Tack alla för allt stöd, betyder jättemycket för mig. Återkommer när det värsta lagt sig.

3 dagar till testdag. Kan det gå vägen?!

Ett stort, stort tack för all den värme och omtanke ni skänker mig med era kommentarer! Ni gör allt så mycket lättare!
Stämmer så väl som Jenny skrev att första veckan går man i ett lyckorus och allt känns bra, sedan nu sista dagarna är bara pest och pina, en fruktansvärd lång väntan.

Min testdag är på fredag den 9 oktober. Skrev att jag inte skulle testa tidigare men kan bli en ändring i det fallet trots allt. Blir eventuellt testdag för mig torsdag istället då jag skall iväg med jobb fredag-söndag... Beror lite på när det är vi skall åka på fredag, har inte riktig koll på det än. Kan kanske bli en rolig resa, eller inte alls. Får se hur det blir med allt och hur jag mår, känns inte alltför inspirerande att vara iväg hela helgen om jag ändå ska gråta stup i kvarten. Kommer väl inte vara så representativ inför alla kunder då heller...

Några av er nämnde toalettbesöken att man kollar hela tiden. För min del är det snarare tvärtom. Väntar in i det sista innan jag kissar, vill inte alls gå på toa! Kan ju vara så att det visar någon annan nyans än pissgult! Usch vad hemskt, vill jag inte vara med om! :-)

Som ni nog förstått har jag inte fått någon mens idag, men har tyvärr en otäck känsla i magen. Hoppas det bara är oron som gör lite ont också.

Roligt också med inlägg från två nya vänner i samma värld! Emma har du en blogg eller tänkt dig att skaffa, återkom gärna med din adress eller hör av dig på mail om du vill. Och lycka till du också givetvis med allt som komma skall! Kommer gå bra, är inte alls jobbigt... ;-)

Så dags för mig att gräva ner mig ytterligare ett dygn och hoppas att tiden vill gå lite fortare!

Återigen en jättestor kram till alla snälla ni som bryr sig och finns där! Håll tummarna!

Ruvardag 11

Så var det den 11:e dagen i denna rundan. Oron blir mer och mer påtaglig vad som komma skall dessa närmaste dagar.
Vad har jag att förvänta mig? Hur jobbigt kommer det att bli om det nu inte skulle ha funkat?
En fundering jag har haft är att vid ett misslyckande har hela den sista månaden varit förgäves. Jag har alltså gått och mått dåligt helt i onödan och det känns tungt. Skulle det däremot ha tagit sig så blir det ju värt allt må dåligt.
En tung tanke är också att vi inte fick något ägg till frysen så det innebär att det blir på det igen med sprutorna även nästa försök. Om det nu ändå inte skall ta sig på de närmaste hade jag helst önskat ett fryst ägg nästa runda och då vid ett eventuellt tredje och sista försök använt sig av sprutorna igen. För att låta kroppen vila lite helt enkelt. Dessa rundorna tar musten ur en både fysiskt och psykiskt.
(Om någon funderar på att vi har två betalda försök kvar så räknades inte vår första gång som försök då det inte blev någon återföring av ägg den gången.)

Tragiskt nog så är rädslan att misslyckas större än förhoppningarna att det skall ha fungerat...

Har bestämt mig för att inte inhandla något gravidetstest för tidigt samt då givetvis inte heller testa i förväg. Vet inte varför men känns mer rätt så. Hade en tragisk tanke att jag sitter där en morgon på toaletten med testet i ena handen samtidigt som jag är tvungen att plocka fram en tampong med den andra...

Vill egentligen inget hellre än att veta nu men det skrämmer mig också att jag snart skall få besked.

Detta blev ett väldigt dystert inlägg. Men det är vid dessa tillfällen det ändå känns rätt ok att skriva av sig så man kan få ut lite onda tankar. Känns faktiskt lite bättre nu trots allt.

Tack för hjälpen

Ville bara tacka för hjälpen vid svaret på min tidigare fråga så ni inte tror jag struntar i vad ni skriver.
Men ville fördjupa mig lite i ämnet och hittade nedanstående artikel vilken jag tyckte var väldigt intressant. Kanske någon mer som tycker, därför publicerade jag den här.
Verkar alltså hänga på pinopoderna...

Intressant läsning! (hänvisning till min tidigare fråga)

Här fäster ägget

Av Anneli Stavréus-Evers ur Forskning&Framsteg 5/2007.

Bara under två dygn i månaden kan ett befruktat ägg fästa i livmodern.

För att kunna fästa i livmoderslemhinnan måste ett befruktat ägg klara av flera uppgifter. Förutom att det ska utvecklas på rätt sätt och i rätt tid, måste det också signalera sin ankomst. Även slemhinnan måste förändras så att den kan ta emot ett befruktat ägg. Att detta samspel kommer till stånd är nödvändigt för en lyckad graviditet men kan troligen bara inträffa under 48 timmar per månad.
I detta avseende är människan ett mycket ovanligt däggdjur. Förutom människan är det bara vissa apor, en fladdermusart och elefantnäbbmusen som har en menstruationscykel där livmoderslemhinnan regelbundet stöts av i en blödning. Den troligaste förklaringen är att detta ger en tjock livmoderslemhinna, där det är möjligt för ägget att utvecklas helt inneslutet.

Ägget måste komma nära

De största förändringarna i livmoderslemhinnan sker under den korta tid som den är redo att ta emot ett befruktat ägg. De celler på slemhinnans yta som inte har flimmerhår växer då till. De bildar så kallade pinopoder, som ser ut som röksvampar.
När detta händer kommer de celler som har flimmerhår att hamna under pinopoderna. Detta är en förutsättning för att ägget ska kunna fästa. Flimmerhåren på livmoderslemhinnans yta har samma uppgift som på andra slemhinnor, exempelvis i halsen, nämligen att sopa iväg sekret och främmande partiklar. Men det befruktade ägget ska inte sopas bort, utan måste komma nära för att fästa, eller implanteras som det kallas.
Namnet pinopoder kan härledas från grekiskan och betyder ungefär “drickande fot”. De gör skäl för namnet eftersom de kan minska mängden sekret i livmodern genom att suga upp vatten. Det bidrar till att det befruktade ägget kan komma nära ytan. Dessutom tillverkar pinopoder tillväxtfaktorer. Dessa gör att det befruktade ägget och livmoderslemhinnan kan kommunicera och att ägget så småningom fäster.

En viktig resa

Ägget befruktas högst upp i äggledaren. Samtidigt som det börjar dela sig transporteras det ner till livmodern. Det är en välplanerad resa. Transportmedlet är flimmerhår som sopar det befruktade ägget ner till livmodern. Även muskler hjälper till genom att rytmiskt dra sig samman och föra det befruktade ägget framåt. Resan tar 4-5 dagar, och när ägget är framme har det utvecklats till en så kallad blastocyst.
En blastocyst består av två olika celltyper. De celler som nu bildar höljet kallas trofoblaster, och de kommer så småningom att bilda moderkakan. Utanför detta finns ytterligare ett skal, likt ett äggskal. För att kunna fästa i livmoderslemhinnan måste det befruktade ägget kläckas ur det här skalet. Det sker genom att ägget ändrar form så att skalet kan gå sönder, och det finns också enzymer i livmodern som hjälper till att bryta ner skalet.

Nödvändiga signaler

Den inre cellmassan, under höljet av trofoblaster, kommer så småningom att utvecklas till själva embryot. Dessa celler är stamceller som kan bilda nästan vilket organ som helst. När de utvecklas vidare och det går att förutsäga vilken typ av organ som de kommer att utgöra, blir det befruktade ägget per definition ett embryo. Det tar ungefär två veckor för ett befruktat ägg att nå embryostadiet, och då är också implantationsprocessen avklarad.
Under transporten genom äggledaren måste det befruktade ägget annonsera sin ankomst till livmoderslemhinnan. När ägget har delat sig några gånger börjar det därför tillverka hormonet humant koriongonadotropin, hCG, som signalerar att ägget är på väg.
Det är troligen denna signal som får kvinnans kropp att ställa om från månatlig menstruationscykel till graviditet.

Ägget fäster stegvis

Vi vet inte hur det befruktade ägget fäster vid livmoderslemhinnan, men det verkar vara en hel serie steg som måste tas. Först måste det befruktade ägget ta sig igenom ett skyddande hölje av så kallade glykoproteiner. Ägget klipper sönder höljet med hjälp av enzymer som det själv tillverkar.
Trofoblasterna i blastocystens hölje kan kommunicera med omgivningen genom att utsöndra olika tillväxtfaktorer, och de har också mottagare på cellytan. Cellerna på livmoderslemhinnans yta har även de dessa egenskaper. Normalt kan inte sådana celler häfta vid varandra. Därför brukar vidhäftning mellan det befruktade ägget och livmoderslemhinnan beskrivas som en cellbiologisk paradox.

Ägget invaderar!

När det befruktade ägget till slut har fastnat, och inte kan spolas bort, inleds den tredje och sista fasen av implantationsprocessen. Under denna så kallade invasionsfas kommer trofoblasterna att bete sig som tumörceller och invadera livmoderslemhinnan. Ägget borrar sig ner till dess att hela ägget är inneslutet i livmoderslemhinnan och en moderkaka har bildats.
Trofoblastcellerna har flera strategier för hur de ska tränga ner i livmoderslemhinnan. De klämmer sig emellan cellerna på ytan och kan också använda enzymer för att bryta ner slemhinnans bindväv. När detta händer måste livmoderslemhinnan försvara sig. Det befruktade ägget riskerar annars att gå ner för djupt, något som skulle kunna äventyra graviditeten. Livmoderslemhinnan bildar därför proteiner som kan bryta ner de enzymer som bryter ner bindväven.
Trofoblastcellerna kan också orsaka celldöd i livmoderväggen. Genen p53 fungerar som en “strömbrytare” och kan avgöra om celler ska dö eller leva vidare. I tumörer är denna gen ofta skadad, och det gör att tumörcellerna inte dör när de borde utan lever vidare i oändlighet. I trofoblastceller finns en variant av p53, som reglerar intrånget. Det gör att åtskilliga celler i livmoderslemhinnan dör under den här processen.
Här är livmoderslemhinnans försvarsstrategi att nyttja så kallade NK-celler, naturliga mördarceller. Dessa kan äta upp andra celler, och på så vis begränsas intrånget.

Ett slags transplantation

Livmoderslemhinnan är ett av få organ i kroppen där det ständigt bildas nya blodkärl. Trofoblasterna kan också hjälpa till att skapa fler blodkärl, något som är mycket viktigt för att graviditeten ska gå bra. Om det bildas för få eller felaktiga blodkärl kan det leda till problem senare under graviditeten. Här finns stora likheter med tumörtillväxt, där nya blodkärl är viktiga för att tumören ska leva vidare.
En graviditet skulle kunna betecknas som en “naturlig” transplantation, eftersom det befruktade ägget har hälften av sina gener från fadern. Därför borde ägget egentligen uppfattas som främmande och stötas bort av moderns kropp, ungefär som vid exempelvis en njurtransplantation (om njuren inte kommer från en enäggstvilling).
Det befruktade ägget kan dock undkomma moderns immunförsvar, eftersom ägget ser till att ändra balansen mellan vissa immunceller. Moderns immunförsvar trycks då ner i stället för att stimuleras.

Fertilitet och preventivmedel

Det finns fortfarande många frågetecken att räta ut innan vi förstår exakt hur det går till när det befruktade ägget implanteras. En anledning till att jag forskar om denna process är att kunna hjälpa par som är ofrivilligt barnlösa. I omkring 20 procent av fallen vet man inte varför paret inte lyckas få barn ihop. Vi tror att det i vissa fall beror på att livmoderslemhinnan inte utvecklas på rätt sätt eller i rätt tid.
En annan faktor är pinopoderna. De tycks vara viktiga för att ägget ska fästa. Mina medarbetare och jag undersökte livmoderslemhinnan hos tjugo oförklarligt barnlösa kvinnor och jämförde dem med tjugo kvinnor som fött barn. Då såg vi att ungefär 30 procent av de oförklarligt infertila kvinnorna hade färre pinopoder, och vissa inga alls.
Ett annat - helt motsatt - problem är att det varje dag dör omkring två hundra unga kvinnor världen över i sviterna efter olagliga och därmed ofta dåligt utförda aborter, och många blir skadade för resten av livet. Det behövs nya preventivmedel som är säkra, billiga och lättillgängliga och som tolereras av religiösa ledare. Även här kan ny kunskap om den komplexa implantationsprocessen användas. Kanske skulle det till exempel kunna gå att enkelt och lokalt blockera vidhäftningen mellan det befruktade ägget och livmoderslemhinnan, så att ägget aldrig fastnar.

Författare: Anneli Stavréus-Evers

Återigen sömnlös...

Har haft så förbannat svårt att sova de sista nätterna. Vaknar vid två-tiden genomsvettig, sedan blir det bara sömn stötvis tills det är dags att gå upp. Somnar visserligen om relativt snabbt men bara för att vakna om efter ca en halvtimme igen, återigen dyngsur. Puh, känns rätt jobbigt att aldrig vara riktigt utvilad. Men idag är det lördag och man är ledig så får nog planera in en liten middagslur! Äntligen helg! ;-)

Dagens fråga!

Hade tänkt att maila IVF-kliniken innan idag med en fundering jag har, men hade tyvärr inte tid på jobb då jag hade en massa arbete att utföra. För jäkligt att det skall ta ens tid på dagarna, men men... :-)

Tänkte då att jag kan slänga ut den här då det finns så många kunniga vänner som kan hjälpa en oförstående, ovetandes, hormonförvirrad jag.

Alltså funderingen är som följer. Vad är det som händer i kroppen efter ET om allt fungerar som det ska, dvs att man blir gravid?

Och fråga nummer två. Vad finns det då för olika orsaker till att det inte går som det är tänkt?

Älskade vänner!

Vill också bara infoga några rader här till några betydelsefulla vänner. Tack för att ni står ut med att jag inte hör av mig som jag lovat och att ni förstår läget. Ser väldigt mycket fram emot nästa gång vi träffas bara så ni vet, fast det drar ut på tiden! Stora kramar till er A-M & H, tycker så mycket om er och är glad för att vi får vara med i er flock! ;-)

Kalas eller gravöl?

Nyss hemkommen från jobb och en lång dag idag också. Kollegan är fortfarande sjuk så har blivit en hel del övertid dessa dagar och jag känner mig helt slutkörd både fysiskt och psykiskt. Igår gick det hyfsat men idag har det varit närma till gråten några gånger igen. Har dock kopplat bort processen lite som man är inne i nu när det varit så mycket annat att tänka på. Samtidigt vid de tillfällen man är som mest nere, blir jag nervös att jobbstressen ska påverka någonting.
Kom dock till slutsatsen innan idag att är det något som påverkat så får jag ändå aldrig veta att det är just det som spelat roll vid ett eventuellt misslyckande. Så bara att försöka släppa och hålla hoppet uppe!

Har gått en vecka nu sedan ägget flyttade in. Hoppas det mår bra och växer. Så nästa helg blir det då antingen två-veckors kalas eller gravöl!